Oj vilket brev det blev, tankar, tankar och tankar.
Från min sida så växer mina känslor mer för varje dag och jag vet inte vad jag ska ta mig till för hela situationen blir så fel. Allt blir bara fel och missförstånd och gubblerier. Hur kan man bli klankad på att man önske-tänker vissa saker fast än man fått höra det och blivit glad och trott saker, sen får man höra att man i princip är en idiot.
Vad mig beträffar så är jag inte i det läget att jag är desperat, jag föll i charmen som fanns och lyssnade till de ord som sas. Föll för de handlingar som gjordes och hängde med i svängen.
Men nu får man höra att det inte ens börjat, att allt det som jag trott bara var ett tidsfördriv. Att jag var ett tidsfördriv.
Men vad vet jag beträffande den andra sidan av situationen, jag är bara så fullkomligt förvirrad och snurrig i huvudet. Jag vet vad jag vill och kan inte göra det själv utan man är ju fler om saker.
Hur ska jag veta vad som försigår där inne om man inte släpper in en. Vad jag vet så har jag öppnat upp mig så sjukt mycket och får en stängd bok tillbaka. Jag har fått höra att det inte räcker att prsonen ifråga inte är nöjd utav vill ha mer, vad ska jag göra. Hur rättvist är det, är det bara en som ska ge och den andra ta?, eller ska båda ge och båda ta? Som min hjärna funderar och går fram och tillbaka och försöker se saker ur olika perspektiv men kommer fram till samma sak, att det är inte jag som är idioten. Ingen är idioten men jag fick mig att känna som att jag var det. På ett sätt man inte vill. Hela situatioen har varit kronglig hela tiden tycker jag, antagligen för att man inte komuniserar så mycket som vi borde, men jag vill inte öppna mig mer om inte den andra gör desamma, jag vill inte ge hela mitt hjärta till en person som man inte vet var man har den.
Hela situationen är bara blaha och jag känner mig så dum, så korkad som trott att man betydde mer utan att personen ska behöva ifrågasätta det... Om man verkligen tycker om en person och vill vara med den så ska man inte ens ifrågasätta det, om man nu säger att man tycker om en person så mycket ska man inte då bli överlycklig istället och bara bli glad att den andra känner så. Jag vet inte.. Alla har olika sätt att se på saker, det här är mitt sätt. Jag hade blivit superglad om den personen verkligen hade sagt så, jag hade inte ifrågasatt personens mening utan hade bara strålat av lycka. För det är väl så man ska känna om man är kär. Eller?
Kommentarer
Trackback
